Det har varit tre mycket intensiva och krafttagande år, här i min del av livsströmmen.
Därför har jag har behövt dra mig tillbaka från arenan, både vad gäller LivsStrömmens verksamhet och privata sociala sammanhang.

Efter en längre period av allt sämre mående fick jag i slutet av maj 2015 beskedet att jag hade utbredd cancer i min kropp. Det var förstås både chockande och nedslående för mig och min familj, men gav även en befriande aha-upplevelse, eftersom jag själv så länge känt att något var väldigt fel. Även om de västerländska vårdgivarna bara fortsatt rekommendera mig antiinflammatorisk medicinering och sjukgymnastik...

Redan någon vecka efter cancerbeskedet ljusnade det dock, då provtagningar visade att alla mina tumörer hade sitt ursprung i en aggresiv form av lymfom, vilken som regel går bra att behandla, ibland t o m så pass väl att den försvinner helt. Men genom att cancern hade fått växa ifred så länge, hade tumörer också hunnit etablera sig i skelettet. Och det resulterade i ett akut lårbensbrott, som medförde ytterligare belastningar för kroppen.

Några månader med intensiv cellgiftsbehandling följde. Jag tvingades också flytta från gården tillfälligt, eftersom jag inte hade någon möjlighet att klara vardagslivet där på egen hand, när effekterna av "förgiftningarna" däckade mig, nästan mer än själva cancern i sig. Efter halvåret med cytostatikabehandlingar följde några veckor med dagliga strålbehandlingar. Och som pricken över i genomgick jag våren 2016 en större bukoperation, eftersom man där funnit suspekta cellförändringar vid en kontroll.

Men de följande efterkontrollerna gav sedan bara positiva besked, så sommaren 2016 vågade jag mig på att flytta tillbaka till min kära gård i norra Ångermanland. Och jag vet inte riktigt vem som var gladast över det: jag själv, eller mina två fyrbenta katt-livskamrater :)

Det visade sig dock vänta fler tunga tentamensuppgifter rätt snart, i min Livsutbildning. Hösten 2016 förlorade jag nämligen en av mina allra bästa väninnor och några månader senare var det dags för kära lilla mamma att lämna Jordelivet. Och två månader därefter följde min kära "solkatt" efter. Tretton år hade vi då haft tillsammans, och för mig som står minst lika nära djuren som människorna, så blev det förstås ett mycket stort tomrum efter honom i vardagen.

Döden är visserligen en lika naturlig del av livet som födelsen, men sorgen blir ändå tung, när vi inte längre kan vara tillsammans med våra kära i den här fysiska dimensionen, på samma sätt som förut. För oss närmast stående innebär ju också en medmänniskas Hemgång många tunga administrativa och praktiska arbetsuppgifter som vi måste ta tag i.

Svåra händelser kan också stöka till det rätt ordentligt i familjerelationerna ibland. Och även detta har funnits med bland mina tentamensuppgifter.

Men min cancer – och allt den medförde – tvingade mig verkligen att stanna upp och begrunda vad som är allra viktigast för mig i livet. Inte helt oväntat har svaret blivit: Att få befinna mig i kärleksfull gemenskap med nära och kära - såväl blodsbandsfamilj som själsligt närstående. Samt att vårda och njuta av en levande koppling till Moder Jord och Kosmos, bland annat högst pragmatiskt, via mitt odlande och samlande. Dessa insikter var också en starkt bidragande orsak till att jag under sjukdomstiden överlämnade delar av LivsStrömmens verksamhet till andra entusiaster.

I dagsläget har jag nu kvar en mindre och lugnare LivsStrömmen-verksamhet, som är precis lagom för mig att hantera. Och där vill jag fortsätta ge ut böcker som kan bli bra redskap för dem som jobbar på med sin mänskliga tillväxt. Vare sig det handlar om att öppna drömmarnas rika skattkista, att lyssna på Gudinnornas och runornas vägledning, eller att känna igen sig själv i en vanlig medmänniskas fängslande livsberättelse.

Och mayakalenderns Tzolkinpuls, och dess fascinerande " sjökort" över vår utveckling, hör också till det jag vill fortsätta ha som en värdefull naturlig del av min tillvaro. Och när min energitank har blivit väl påfylld igen, så är min vision att detta åter ska bli en mer aktiv del i LivsStrömmens verksamhet.

Barfota-Karin
– med stor tacksamhet ännu kvar i livsströmmen

Åter Hem